Ska staten bestämma när vi ska dö?

Individens rätt att bestämma över sitt eget liv är för de allra flesta en självklarhet. Men när det kommer till frågan om man ska få rätten att bestämma över sin egen död är det plötsligt fritt fram att ifrågasätta självbestämmandet.

Att få en diagnos som innebär ett ökat lidande, för sig själv och sin omgivning, under en begränsad livstid är för många en verklighet. Rättigheten att få avsluta sitt liv på ett värdigt och planerat sätt finns inte i Sverige idag, iallafall inte lagligt.

Vi tillåter individen att avsluta ett oplanerat påbörjat organiskt liv och vi tillåter släktingar att ta svåra beslut när en kropp hålls i liv av en respirator och hjärnan är död. Till viss del finns även en form av dödshjälp som förkortar det slutliga lidandet. Men att en person som är fullt frisk och vid sina sinnes fulla bruk skulle kunna ta beslut om sitt eget frånfälle är det knappt någon som vågar debattera i Sverige idag.

I dagens SvD kan man läsa om cancersjuka Chantal Sébire som slutligen vädjade till president Nicholas Sarkozy att få sluta sitt liv med värdighet istället för att ge ”tumören det sista ordet”. Naturligtvis kunde inte ens presidenten kringå Frankrikes lagar som tillåter passiv dödshälp men inte aktiv. Chantal dog av sin sjukdom i onsdags.

Ska staten fortsätta att bestämma hur våra liv ska ta slut? Måste den som vill besluta om sin egna död bli sedd som sjuk eller konstig, när det i själva verket borde vara en mänsklig rättighet? Schweiz är det enda landet som låter utlänningar utnyttja aktiv dödshjälp och ett okänt antal svenskar utnyttjar den möjligheten. 

 Göran Persson (s) myntade utrycket ”social turism” . Vad skulle han kalla den ”turism ” som beslutsamma svenskar tvingas till när de måste åka till Schweiz för att kunna uppfylla sin sista önskan?