Två av mina favoritbloggare (varav en är centerpartisten tillika hedersknyffeln Johan Hedin, och den andra är partilösa och liberala skribenten Johan Ingerö), har med utgångpunkt i centerpartiets satsning ”framtidsdialogen”, hamnat i en diskussion om Centerpartiets historia och – fullständigt logiskt, eftersom det ju är meningen med satsningen – dess framtid. Jag börjar ana uttryck för gryende centersympatier hos gamle folkpartisten Ingerö. Men han får gärna fortsätta vara partilös, så länge han skriver texter som denna.
Alltså, hade centerpartiet motstått frestelsen att sälla sig till det centralistiska välfärdskramandet så är det föga sannolikt att moderaterna, miljöpartiet och kristdemokraterna hade kunnat gnaga sig så djupt in i dess väljarbas. Därför är det så otroligt viktigt att centern inte gör om sitt misstag genom en återgång till den mjuka ge-bort-presenter-politiken.Det är på många sätt förståeligt att diverse lokalpolitiker vänder sig mot Maud Olofssons partirenovering, inte minst med tanke på de hårda politiska och mediala attackerna på partiet. Men vad de måste komma ihåg är att attackerna beror på att vänstern känner sig hotad, inte på att den förda politiken är fel. I slutet av nittiotalet angreps inte centern för någonting alls, förutom för att vara otydlig och velig. Det torde vara alldeles uppenbart att den situationen inte var speciellt gynnsam.
Statskritik är en fullkomligt central del av partiets själ och hjärta. Utan den saknar det all politisk relevans över huvud taget. Därför är det högst oroväckande att partiet åter börjat hemfalla åt gamla trötta sosseknep som att lova några hundralappar mer i studiebidrag. Det tyder på att självförtroendet har sjunkit ett antal snäpp sedan valet. Men om partiet gör ännu en u-sväng kan dess saga vara all i samma stund som 2010 års röster är färdigräknade.
Nu ska det sägas att jag tycker att Ingerö överdriver en smula i sakfrågan: Det ökade studiebidraget behövs, och i förslaget ingår även ett höjt eller slopat fribelopp (vilket jag skrev om här), vilket helt klart är en frihetlig reform som minskar studerandes marginaleffekter.
Men Ingerös huvudpoäng kvarstår likväl tydligt; Det är Fälldins arv som partiet bör ta fasta på, inte det profillösa nittiotalet. Det är den vägen vi måste gå!
Jag har tidigare skrivit aplångt om detta och det tål att läsas igen! Om jag får säga det själv, alltså…
